Det blev en blogg.

Tanken på att använda en blogg för att skriva av mig min frustration har aldrig funnits förut.
Men igår fick jag nog.

När jag för en gångs skull har ett humör som är snäppet över neutralläget. (För det är enbart där jag befinner mig numera.) När jag för första gången på evigheter känner att jag ser lite fram emot att få hämta min son på skolan.
Och jag kliver innanför skolans grindar och pratar med fritidspersonalen... Det har varit en katastrofdag för honom, det har hänt någon incident i matsalen under mellanmålet, han har kallat två fritidspedagoger för häxor. Fredagen var ju ingen vidare bra dag heller då han blivit rejält osams med samma fritidspedagoger.
Det kändes som att bli påkörd av en lastbil i 120 km/h. KASCHMACK!
Överkörd. Tillplattad. Jag kunde nästan se neonskylten i pannan med blinkande text: BAD MOM!
Jag har en ouppfostrad unge och jag är en dålig förälder. Det är vad personalen på skolan anser känns det som eftersom att jag uppenbarligen inte förmår att lära mitt barn att uppföra sig ordentligt i skolan, följa regler och veta hur man beter sig. Somliga säger att nej men så är det inte! Inte tänker personalen så heller!
Nej, det kanske inte är så. Och personalen kanske inte tänker så om mig. Men för mig känns det faktiskt som om personalen på skolan har den åsikten om mig. Det känns som att de tycker att jag är korkad, efterbliven, trögfattad och omogen. Jag upplever det som att de inte tycker att jag har alla indianerna i kanoten. Säkerligen pratas det en massa skit om mig också. Och jag vågar knappt tänka tanken på vad personalen tycker och tänker om min son! Äpplet faller ju inte långt ifrån trädet sägs det...

Jag är så trött och less. Sönderstressad är bara förnamnet. Hela tiden har jag den där ständiga oron som gnager. Kommer han att ha en bra dag i skolan idag? Kommer skolpersonalen att ringa och be mig hämta honom eller vara med honom i skolan igen? Hur mycket skit kommer jag att få höra när jag kliver in där på skolan och ska hämta honom idag? Hur odräglig har han varit mot personalen den här gången? Hur illa omtyckt är han av personalen? Ropar personalen "Halleluljha" de få gånger han är sjuk och inte kommer till skolan? Har de personalfest varje gång de får veta att han kommer vara ledig hela sommaren? Finns det någon som ser vilken fantastisk pojk han egentligen är? Eller ser alla bara den där bråkiga grabben som de helst vill slippa?
Ja, jag vet att det är orealistiskt att få för sig att personalen skulle tycka så illa om både honom och mig och att de skulle göra något sådant. Men det är den känslan jag får många gånger. Och om jag kan få den känslan, så undrar jag vad för slags känslor som rör sig inom min lilla grabb? Vad känner han egentligen? Känner han på samma sätt? Känner han vilka som tycker om honom och vilka som inte gör det och agerar han därefter gentemot personalen?

Hur ska jag någonsin kunna ha ett jobb när det är så stökigt med att få hans skolgång att ens fungera?

Om han har en bra dag i skolan så skiter det sig på fritids. Eller så är det tvärt om. De få gånger som han haft en bra dag rakt igenom kan man näst intill räkna på en hand.
Hur misslyckad och värdelös känner han sig när det inte fungerar i skolan? Tycker han ens att det är värt att engagera sig? Han är ju redan stämplad och alla förväntar ju sig säkerligen att det inte kommer gå bra.Så varför ens försöka?

Jag har ett barn som har behov som kräver särskilda insatser i hans skolgång. Och det har varit mycket problem för honom i skolan ända sedan han började på sexårs för fyra år sedan. Under dessa fyra år har han haft 9 olika assistenter. I andra klass blev skolinspektionen inkopplad under ett helt år då den dåvarande rektorn fick för sig att fyra veckor efter terminsstart, byta ut en av de bästa assistenterna som min son har haft, med resultatet att allt brakade för honom. Och jag blev socialanmäld. Samtidigt pluggade jag heltid på annan ort och pendlade dagligen. Jurister har varit inblandade och ville gå till rättegång med mitt ärende. Men jag orkade inte. Jag har inte gått på knäna, jag har krälat fram och kämpat för min son.
Varje gång jag klev innanför grindarna till skolgården hade jag ont i magen och vågade knappt gå in. Det var som att gå ut på ett öppet fält och veta att jag när som helst skulle bli beskjuten av en hagelskur någonstans ifrån.
För det är så det känns att få den där långa listan med allt det negativa om sitt barn upprabblat för sig varje dag.
Och det lilla positiva som man kanske någon gång får höra, kan aldrig väga upp den skottsalvan.
Jag har varit så sönderstressad att när telefonen har ringt så har jag blivit stel av skräck och i vild panik bara kastat den ifrån mig. Jag har inte vågat svara av rädsla att det ska vara skolan som ringer och talar om att det är katastrof, att de vill att jag ska hämta honom eller vara med honom i skolan eller att han har rymt.
På nätterna har jag antingen legat sömnlös och grubblat över hur tusan jag ska lösa allt, eller haft panikångestattacker. Sova? Det får jag kanske göra när jag har en etta med jordvärme. Om jag har tur... men det har jag ju aldrig heller så....

När han fick sin sista assistent förra terminen så var det som att vända på en hand. Allt gick hur bra som helst och på en termin tog han igen ALLT som han legat efter i skolarbetet med. Och det var en hel del. Den här assistenten var som ett skänk från ovan. Visst, det har varit några bakslag men det har varit väldigt få och allting har fungerat jättebra! Äntligen kanske allt skulle lösa sig och jag kunde få andas ut, ta det lugnt och bara vara. Försöka hitta någon sorts ordning i allt kaos som varit. Slippa att hela tiden stå i stridsberedskap. Att kanske kunna få leva.

Nu har min son precis börjat i fjärde klass. Han har knappt gått en vecka och det har redan skitit sig.
Hans lärarinna ringde mig igår. Imorgon ska vi ha möte med specialpedagog, lärare och assistent. Åtgärdsprogram ska skrivas, delmål och hur hög kravnivå som han ska ha för att klara skolgången ska diskuteras. Jippi.. jag jublar av glädje...
"Glad". Det är numera bara ett ord för mig. Jag minns ärligt talat inte längre när jag kände mig glad senast. Eller lycklig för den delen. Det är ingenting som jag längre kan eller vågar känna.
För så fort att jag kan känna den minsta lilla glädjen över någonting så är det som om någon slänger ett helt berg med skit över mig igen. 

Jag befinner mig i ett konstant neutralläge där jag inte känner något. Jag bara är och väntar på att bägaren ska rinna över åt något håll. Och oftast är det så långt ifrån glädje och lycka man kan komma.
Och jag ska orka kämpa vidare. Hur nu det ska gå till...
Det är som att skotta snö medan det fortfarande snöar.

Jag känner mig så misslyckad när det gäller allting här i livet. Misslyckad och värdelös.
För att inte tala om att jag just nu känner det som att jag vunnit priset som årets sämsta förälder... igen...
Jag kanske ska vara tacksam? Det är ju ett pris iallafall.